Och så bara så där var den här världscupsäsongen till ända. Himmel vad fort det har gått! Äntligen har jag i alla fall fått tävla mer än jag gjort de senaste åren och det var ju målet med den här säsongen. Men jag hoppas faktiskt att göra ett par lopp till även om jag just nu inte kan tänka på något annat än att komma hem, få sova i min egen säng, ha mina egna kläder på mig och få lite tid med min bästa vän, Herr Jönsson. Som jag har längtat efter honom, jag är ju så van att alltid ha honom med mig…
Ett glatt gäng som var rätt glada att den tuffaste touren jag någonsin åkt var till ända. Åtta tjejer åkte dit, tre gick i mål. Det säger en hel del om den utmaningen som vi faktiskt varit med om.. Och jag är glad att jag fick vara en av dem som gick i mål även om det var det slitsammaste jag gjort. På många många år. Och nu mår vi som vi förtjänar.
Att summera säsongen redan nu, känns för tidigt. Men även om det rent resultatmässigt inte alls blev vad jag hade hoppats på inför, så finns det saker som jag tar med mig som har varit bättre i år än förut. Och jag har insett varje dag på den här Touren hur kul jag tycker att det här är. Och varje gång jag gått i mål och inte känt mig helt nöjd, har jag sett framemot nästa race med förhoppningen om att det kanske kanske skulle kunna kännas lite bättre då. Och visst, det är jobbigt att bli besviken så pass ofta som jag blivit den här säsongen, men hade jag inte blivit det så hade jag ju verkligen tappat stinget. Istället tar jag med mig det som gått bättre i år, det som funkar men framför allt så ska jag lära mig av det som inte fungerat. Och glädjs åt hur kul jag tycker det är att tävla!!
Det finns många saker jag redan nu kan se som jag nog borde gjort annorlunda i år. Och jag misstänker att Herr Stattin har en hel del funderingar och tankar också. I grunden tror jag inte att det krävs så stora förändringar, men man måste utvärdera alla bitar för att få helheten att fungera. Även de bitar jag anser har fungerat bra. Och det handlar ju om att lägga ett pussel där alla pusselbitar finns, så att hela alltet fungerar. Det är själva träningen och vad den innehåller och hur man lägger upp den, mentala bitar, kost, vila, återhämtning och även fritid. Och i själva träningen finns det ju så mycket att finjustera på. Mängden, farten, styrkan, uthållighet, snabbhet.
Och det är det som gör träningen så otroligt intressant! Man måste våga förändra, man måste våga prova. Men framför allt måste man tro på det man gör. Och jag tror på det jag gör. Jag vet att det jag gjort i år kommer jag få tillbaka senare. Jag vet att vi gjorde en chansning i år att träna mer. Rätt eller fel kan man tycka när resultaten inte blivit som jag önskat, men i det långa loppet tror jag att det är rätt väg att gå. Och där kommer också det här med antalet tävlingar in. Det är därför jag ska försöka åka några fler lopp i år, för det är bra träning. Det är bra för framtiden och jag får tillbaka rutinen i att tävla mycket, något jag själv tycker att jag saknat de sista åren. Och framför allt så vill jag få känna den där glädjen på kvällen dagen innan tävling, när nervositeten blandar sig med förväntan. När man på morgon önskar sig någon annanstans innan man kommit in i rutinerna. Hur fjärilarna fladdrar minuterna innan starten går och hur man får kämpa med tankarna under loppet och den där fantastiskt sköna känslan när man går i mål. För oavsett hur ett resultat blir, så är ju alltid den största kampen mot sig själv under loppet och den kampen och känslan när man tagit ut sig helt, det är det jag älskar.
Så, ja, det kanske blev en liten utvärdering ändå det här.. Så kan det gå! 
Nu ska jag hem och vila. Sova. Kanske träna lätt. Äta. Få kramar när helst jag vill och slippa tänka tidsskillnad hit och dit för att kunna ringa hem och få en cyber-kram och få skrota runt i mina egna kläder i mitt eget hem. Det om något är lyx för mig.
So long,
Anna
från Calgary flygplats där vi sitter och försöker få timmarna att gå innan vi ska hoppa på flyget hemåt.
